Syftet med LillaFlickan.se var att få politiker och tjänstemän i Kramfors kommun att få upp ögonen för de allvarliga bristerna som finns bland annat inom Välfärdsförvaltningen i Kramfors kommun och få dessa att reflektera över om det är så de vill att organisationen ska fungera.
Målet var också att säkerställa att Lilla Flickan fick sina rättigheter tillgodosedda i enlighet med gällande lagstiftning däribland Barnkonventionen, styrande föreskrifter och allmänna råd.
Politiker och tjänstemän i Kramfors – Barn är rättighetsbärare
Barnkonventionen är en del av de mänskliga rättigheterna och finns till för att skydda barn, eftersom de är särskilt sårbara och i behov av stöd. Konventionen slår fast att alla barn är rättighetsbärare, vilket innebär att de ska ses som individer med egna rättigheter, en egen personlighet, samt unika behov och intressen.
Barnkonventionen betonar också att barnets bästa alltid ska stå i centrum i alla beslut som rör dem. Barn har rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som berör dem, och deras synpunkter ska tas på allvar utifrån deras ålder och mognad. Varje beslut som fattas ska noggrant bedömas för att säkerställa att barnets bästa står i fokus enligt Barnombudsmannen.
Det låter fint i teorin, men min uppfattning är att det i praktiken ofta ser annorlunda ut – inte bara i Kramfors, utan i flera delar av Sverige.
När jag frågade familjehemssekreteraren hur de säkerställde att hanteringen av Lilla Flickan följde svensk lagstiftning, inklusive Barnkonventionen, som blev svensk lag 2020, fick jag ett anmärkningsvärt svar, att ”de inte hunnit implementera den ännu”.
Politiker och tjänstemän i Kramfors – Brister i Myndighetsutövning
Jag vet att Kramfors kommun har tagit fram stöddokument för detta, eftersom jag själv har läst dem. Men om de som ska tillämpa dessa inte gör det, om de inte känner till existensen av dokumenten och om dokumenten inte är integrerade i de rutiner som styr hur man ska arbeta och hur god myndighetsutövningen ska säkerställas; då är de i praktiken inget mer än filer på ett intranät, utan faktisk betydelse i det dagliga arbetet.
Många beslut fattades i den här processen, både gällande Lilla Flickan och hennes bror, utan att det verkar ha skett i enlighet med lagstiftning eller kommunens egna stöddokument. Jag vet detta, till exempel så fattades det beslut om hemflyttning för hennes bror utan utredning, eller åtminstone en riktig sådan, då inte ens förskolan kontaktades. En grundläggande åtgärd som borde ha varit en självklar del av bedömningen.
I stödmaterial vid prövning av barnets bästa framgår det att:
”prövningen ska vara proportionerlig. Omfattning beror på hur ärendet ser ut och i hur stor utsträckning barn påverkas. Ju större påverkan ärendet har på barn, desto mer djupgående bör prövningen vara”.
Och om den aktuella åtgärden påverkar barns levnadsvillkor i väldigt hög grad eller i hög grad ska:
”en mer omfattande utredning göras. Det kräver en utförlig beskrivning och analys av konsekvenser och effekter ur ett barnrättsligt perspektiv. Det kan behövas en kombination av olika metoder och hjälp av sakkunniga från olika tvärvetenskapliga discipliner”.
I Checklista för prövning av enskilda barnets bästa, punkt fyra står det:
”Har relevanta aktörer bidragit med information för prövningen, inklusive vårdnadshavare och andra viktiga närstående t.ex. skola, elevhälsa, socialtjänst, BUP etc.”
Ett sådant beslut, hemfyttning, kan inte fattas utan att först kontakta förskolan om man ska ha möjlighet att beakta barnets bästa. Om ett barn har varit placerat i ett år, måste det rimligen klassas som en åtgärd som ”i väldigt hög grad eller i hög grad” påverkar barnets levnadsvillkor.
Detta gällde Lilla Flickans bror, och när jag såg hur politiker och tjänstemän kopplade till Välfärdsnämnden i Kramfors hanterade hans fall, insåg jag allvaret och började agera för att säkerställa att hennes ärende sköttes på ett rättssäkert sätt. Att en hemflyttning skulle ske var redan beslutat, frågan var bara när och det som var viktigast för oss när beskedet kom var att hemflyttningen skulle ske utifrån ett barnperspektiv.
Äldre rutiner efterlevs inte heller
Det är inte enbart de nya kraven som inte efterlevs – även då det gäller etablerade riktlinjer och rutiner brister det. Till exempel enligt Rutin Anvisning för läkarundersökning Dnr. 2014/680:
”Läkarundersökningen ska användas som underlag vid utredning och planering och uppföljning av insatser”
”Bör man enligt BBIC genomföra läkarundersökningar på alla barn och unga som ska placeras, oavsett om placeringen har sin grund i SoL eller LVU. Detta görs med omtanke om barnet eller den unge men även för att den familj eller institution som ska vårda barnet behöver information om hans eller hennes hälsostatus.”
Detta utfördes inte i samband med omhändertagandet, vilket utgör en tydlig och allvarlig brist i hanteringen, något som även socialtjänsten själva har reflekterat över.
Jag skulle kunna ge fler exempel, men det skulle inte tillföra något ytterligare. Däremot kommer jag definitivt att återkomma till efterlevnaden av lagstiftning och rutiner i kommande inlägg.
Politiker och tjänstemän i Kramfors – Varför blir det så här?
Genom insändare i tidningar, debatter i olika forum men även interna skrivelser har jag förstått att det finns problem i styrningen, ledningen och att tystnadskulturen är utbredd i Kramfors kommun, anställda vågar inte säga ifrån. Det finns mycket som tyder på stora problem i organisationen, hög personalomsättning på anställda, hög personalmomsättning på mellanchefer, höga sjuktal med mera. Jag har inga problem med att kritisera politiker och chefer, de måste stå till svars för sina beslut. I det här fallet så vart tyvärr en liten flicka straffad för att Kramfors kommun har ”en organisation som är rutten till botten”, det är hårda ord men inte mina ord, utan kommer från en lokalpolitiker i Kramfors som jag varit i kontakt med.
Jag och min fru hade en god relation med våra socialsekreterare och förde öppna diskussioner om ärendet. I kommunikationen så framgick det dock att det var enhetschefen som fattade alla beslut i ärendet och enligt delegationsordningen så har socialutskottet en del att säga till om, till exempel när det gäller att ansöka om flyttningsförbud, vilket vi lyfte som en möjlighet för att säkerställa att hemflyttningsprocessen inte vart forcerad. Vi framförde vår oro och våra synpunkter i en skrivelse den 15 januari till Patrik Melander, Carl-Gunnar Krooks, Annette Agrell, Ann-Christine Näsholm, Johanna Zidén, Lars Fredriksson, Mikael Gidlöf, Harry Lönnebacke samt barn- och familjehemssekreterarna. Vi fick INGET svar från varken chef eller politiker. Vi mejlade igen 6 februari för kontrollera om de överhuvudtaget sett mejlet och då svarade Mikael Gidlöf att han mottagit det, även enhetschef Lars Fredriksson svarade:
”Beträffande den oro ni framfört kring det aktuella barnet och det stöd ni som uppdragstagare därav känner behov av inom ramen för återstående uppdragstid kan ni med förtroende vända er till er aktuella familjehemssekreterare”.
Enligt delegationsordningen är det inte är familjehemssekreteraren som fattar beslut som rör barnet, eller planering om hemflyttning, så varför vi skulle vända oss till den personen förstår jag inte riktigt.
I skrivelsen till kommunen nämnde vi att att barnsekreteraren hade en annan uppfattning och önskade hantera fallet på ett annat sätt. Jag vet inte om vår skrivelse uppmärksammades men efter det blev barnsekreteraren vi hade kontakt med betydligt mer försiktiga i sin kommunikation med oss. Huruvida den fick kritik av sin chef kan jag inte säga, men jag vet att medarbetare har tystats tidigare inom Välfärdsförvaltningen. Vår kommunikation försämrades och det tog ibland flera dagar innan vi fick svar på mejl.
Tystnadskultur hos tjänstemännen i kramfors
I en intern skrivelse som socialsekreterare kopplade till HVB- hemmet Fenix har gjort så får HR- avdelningen och framförallt HR- chefen Per Häggström kritik.
Även tankar om diskriminering lyfter de i skrivelsen när de kritiserar Per Häggström HR- chef i Kramfors kommun.
Harry Lönnebacke chef för IFO Kramfors kommun får också kritik för bland annat sitt oprofessionella bemötande.
Förvaltningschefen för Välfärdsförvaltningen Mikael Gidlöf får även han kritik för att ”tvinga bort” medarbetare, särskilt kvinnor och återigen lyfts frågan om vänskapskorruption, inte av mig men av missnöjda anställda i Välfärdsförvaltningen på Kramfors kommun. Samma person har ju varit ute i blåsvädret tidigare då det gäller rekryteringar i nära relationer.
Politiker och tjänstemän i Kramfors nonchalerar problem
LillaFlickan.se var ett desperat försök att bryta igenom denna nonchalans vi bemöttes med från Välfärdsförvaltningen, nonchalans från både politiker och tjänstemän. LillaFlickan.se var ett desperat rop på att en liten flickas rättigheter skulle respekteras då de försök vi gjorde med att ha en dialog med de ansvariga på Välfärdsförvaltningen möttes av nonchalans och tystnad.
Det är tufft att ta hand om ett skadat barn, det är tufft att se hur socialtjänstens behandling av ett barn skadar det ännu mer och det är tufft när man ropar på hjälp och ingen lyssnar.
Jag hoppas att någon tittar närmare på det här fallet. Lilla flickan är borta, det är en sorg jag och min familj måste hantera men kanske den här händelsen kan leda till att Kramfors kommun ser över sin organisation, rensar bort de giftiga tjänstemän som gör den rutten. Kanske den här händelsen kan leda till att Kramforsborna funderar över vilka de vill ha som representanter i kommunhuset. De som står för tvivelaktiga beteenden och skyddar en rutten struktur, skyddar de som rekryterar vänner och bekanta, eller de som är modiga och säger ifrån och vill ha förändring och transparens.