I onsdags kom ett besked som vi väntat på, det vi visste skulle komma, frågan har bara varit när.
”Om det inte framkommer några omständigheter som utgör hinder för en hemflytt, så ska den ske under vecka 13, i slutet av mars månad,” står det i sms:et.
Jag tittar i kalendern på mobilen. Det är mitten av vecka sju nu. Jag översköljs av ilska, oro, ångest, hopplöshet, kampvilja, trötthet och en massa andra känslor samtidigt. Så här får det inte gå till. Man får inte göra så mot barn. Man får inte och ändå gör de precis det och jag är inte förvånad.
Vi är ett familjehem, och det här är vår första placering och som det ser ut nu, vår sista. Jag misstänker att vi kommer att bli svartlistade efter det här och blir vi inte det, så är jag inte säker på att jag kommer vilja utsätta mig själv för detta igen.
Den lilla flicka som är placerad hos oss har skyddade personuppgifter eftersom det finns en hotbild mot föräldrarna, eller kanske mot hela familjen. Därför kommer jag att vara försiktig med att nämna namn på personer och information om orter där vi har varit och där vi befinner oss just nu. Men något som känns viktigt är ändå att lyfta fram den kommun som står bakom besluten och hanteringen av flickans familjehemsvård.
Kramfors kommun, en liten norrländsk kommun som bildades 1971 och har cirka 17 000 invånare. Socialdemokraterna styrde i egen majoritet fram till 1998 och därefter i koalition med Vänsterpartiet.
En del av er som läser detta kanske tycker att den politiska bakgrundsinformationen är ointressant men den är av yttersta vikt för att förstå mentaliteten och de informella beslutsprocesser som råder i kommunhuset. Ytterst är det också politikerna som ska hållas ansvariga för styret i en kommun men i denna kommun kanske det ser annorlunda ut.
Jag har valt att kalla denna sida du läser detta på för Lilla Flickan. Namnet kommer från en dikt, Hej lilla flicka, som jag påbörjade för flera månader sedan. Jag har låtit dikten vila för att sedan fortsätta med den men jag lyckas inte få till den. Jag började skriva på den efter ett umgänge med de biologiska föräldrarna, det första mötet med de biologiska föräldrarna på sex månader för den lilla flickan.
Ett besked som leder till stress
Redan från början har hon hanterat stresspåslag och oro genom att skada sig själv men efter detta besök eskalerade beteendet. Det tog timmar att natta henne den kvällen. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon ligger i sängen och skriker ut sin ångest, hur hon spänner sig så hon blir stel som en pinne, hur hon dunkar huvudet i väggen och biter sig själv i armarna och fingrarna. Fingrar som hon sedan kör ner i halsen tills hon nästan kräks, fingrar som hon nyper sig själv med, fingrar som drar loss små tussar med hår från huvudet.
Det enda vi kunde göra var att hålla om henne och förklara att vi älskade henne, att vi alltid skulle finnas här för henne, att hon kunde vara trygg med oss.
Nu måste vi berätta för henne att snart kommer vi inte kunna finnas där för henne, snart har vi vår sista dag tillsammans.